Malin Crona

Det här lärde jag mig på Tjejer Kodar

Vi på Rebel & Bird är alla breda specialister. Även om vi är experter på lojalitet, konvertering, innehåll, design, kod eller något annat jobbar vi med ständigt lärande för att leverera bästa resultat. Därför åkte fyra av oss till Tjejer Kodar. Här är Malin Cronas berättelse från Barcelona.

Tredje dagen på Tjejer kodar i Barcelona tar det stopp.
Vi har lärt oss HTML, vi har lärt oss CSS.

Jag har gjort världens fulaste sajt, eller, om man är väldigt, väldigt snäll, något som påminner om hur internet kunde se ut tidigt 1990-tal.

Nu har vi kommit till Python. Själva programmeringsspråket. Som jag har längtat. Språk är min grej.

Det tar inte många minuter innan jag inser varför jag och min 14-åring alltid bråkar när jag ska hjälpa honom med hans läxor.
Han kör fast på spanskan. Där det visserligen finns regler, men det är undantagen man behöver lära sig.

Jag kör fast på matten. Där jag snabbt gör en ungefärlig överslagsräkning över vad som kan vara rimligt, ungefär, och han blir arg för att jag inte förstår varför man först måste göra en formel.

På datorskärmen framför mig möts nu de båda. Olika färger talar om för mig vad jag håller på med. Den är ganska snäll, min dator. Den försöker på olika sätt lista ut vilka fel jag gör, och tala om det för mig.

Vid det här ögonblicket vet jag inte ännu att det faktiskt kan vara det bästa man kan vara med om. Att få ett meddelande där det står ”error”. Att alternativet är värre. Att inget funkar och ingen talar om varför.

Jag har åkt till Barcelona tillsammans med 100 andra tjejer som har bestämt sig för att ta kontrollen över sina datorer.
Vi är fyra från Rebel & Bird som är här och faktum är att Sandra Hindskog och Hanna Pettersson som startade Tjejer Kodar och också är med och arrangerar Barcelonaveckan jobbade på Rebel & Bird när de fick idén.

Så startades Tjejer kodar av Rebel & Bird-kollegorna

Vi har kunnat välja på fem olika kursspår, beroende på om vi vill lära oss bygga hemsidor, appar, spel, eller programmera robotar.

Jag har valt kursen The Basics of Web Development och möts av vad som måste vara världens mest tålmodiga lärare, Emil Stenström. Det tar inte lång tid innan han berättar för mig om gummiankan. Ni som redan kan programmera förstår. Ni andra får googla det. För det är faktiskt precis som min 14-årig sagt till mig, att det bästa redskapet för att lära sig programmera heter Google.

Jag skickar ett meddelande i någon slags desperation till min son. Hans svar kommer direkt.

Han har inga som helst problem att tyda min kod. Och så tar jag mig igenom den tredje dagen. Lär mig göra loopar. Förstår storheten i if-satser. Grälar några gånger (ok, ganska ofta) med Python för att det ska vara så himla noga med vilka indrag jag gör.
Men jag bygger faktiskt en sajt.
Och när vi den fjärde och femte dagen ägnar oss åt Django och att väcka liv i våra sajter på Heroku börjar jag känna igen mig i det som är mitt internet.
För alla är så hjälpsamma. På Stack Overflow hittar jag berättelser om människor som gjort exakt samma misstag som jag och lite lätt rodnande kan jag konstatera att när ett problem inte går att spåra så beror det ofta på att man missat något grundläggande (som att spara sina ändringar innan man testar igen). På Github hittar jag rolig kod att leka vidare med.

Så, vad tar jag med mig hem? Kanske just det. Känslan av att vilja dela med mig jag med, av det lilla jag kan. Känslan att vilja bidra, bygga bra saker, ta bort hinder mellan människors idéer och förverkliganden.

Men också en väldigt stark känsla av att om det ska bli riktigt bra så måste man bygga ett team. Jag insåg att jag nog aldrig kommer att ha tålamodet för att finpilla med att hitta det exakta utseendet på min sajt.
Däremot tycker jag det är roligt att lösa problem, felsöka och hitta nya funktioner som gör så att olika system kan prata med varandra.

Och med tanke på att vi nu är 100 tjejer som påbörjat den upptäcktsresan vet jag att vi kommer lyckas bygga många sådana starka team.
Flera kursdeltagare samlades redan veckan efter vi kom hem för att fortsätta lära sig och hjälpa varandra att komma vidare.

Man måste börja någonstans. Och för många av oss kommer veckan i Barcelona att gå till historien som just det. Att det var här det hela började.

Läs också: