Axel Hammarbäck

Vad Steven Seagal kan lära oss om testning

Minns ni Under belägring 2? Actionfilmen från 1995 med Steven Seagal i huvudrollen – som visserligen aldrig kom aldrig upp i samma klass som den fantastiska ettan – men som ända sedan jag såg den för första gången gjorde ett djupt intryck på mig, och har hjälpt mig ack så många gånger i mitt yrkesliv.

Det är framförallt en scen jag minns – den där Seagals karaktär Casey Ryback haft en klassisk fight på tågtaket med några av terrorist-hantlangarna. Ryback blir skjuten i axeln av en krypskytt och faller av tåget, följt av att hantlangarna rapporterar in detta till head honcho-terroristen Marcus Penn, spelad av Everett McGill. Här är dialogen som följer:

Penn: When she shot the intruder, did you see the body?

Henchman #1: No, just a shit load of blood, and I figured if you get run over by a train…

Penn: Did… you… see… the body?

Henchman #1: I assumed he was dead!

Penn: Assumption is the mother of all fuck ups!

Penn har givetvis rätt i detta. Casey Ryback klarade sig med livet i behåll, tillintetgjorde terroristerna, räddade både världen och sin systerdotter (spelad av en ung Katherine Heigl) med sexton sekunder kvar på klockan – och lyckades i sista sekunden fly i en helikopter med ett exploderande tåg i slow-motion som bakgrund. Ridå.

”Vad har detta att göra med testning?” undrar någon kanske nu.

”Assumption is the mother of all fuck ups.”

Antaganden är alla fuck-ups moder. Ingen produkt har någonsin blivit sämre av att ha användartestat den. Tvärtom är det sedan länge känt att låta fem personer testa leder till att vi kan hitta drygt 80% av alla användbarhetsfel.

Till skillnad från de dörrar Casey Ryback sparkar in kan detta tyckas vara en öppen sådan – men det går inte att trycka nog på hur viktigt det är att få in detta som ett mindset.

Ta bara toalett-spolnings-exemplet jag skrev om förra veckan. Resultaten visade klart och tydligt att osäkerheten för vilken knapp en skulle trycka på var väldigt i stor i alltför många av exemplen.

Nu kan jag inte svara för hur processen för produktutveckling såg ut i dessa fall, men jag har svårt att se hur någon skulle kunna släppa iväg en produkt – hemsida såväl som toalettknapp – där en knapp tredjedel av de svarande är osäker eller mycket osäker på vilken av de två knapparna som gör vad. Avgå, någon.

Detta är dessutom extra anmärkningsvärt när vi pratar om fysiska artefakter som toalettknappar, där det är nästintill omöjligt att “göra om, göra rätt” när en produkt väl är skeppad.

Så, om ni finner er själva med att på lösa grunder tänka ”Äh, det här funkar nog – vi kör!”, ta med er följande: ”Assumption is the mother of all fuck ups”, och tänk – ”Vad skulle Steven Seagal ha gjort?”